Blogg D

Det här med kampanjjournalistik är ett jämrans gissel. Visst är det bra om vissa människor kan hjälpas om det drivs strider av journalister inom massmedierna för deras sak. Men som nämns i uppgiftsinstruktionerna, hur stor är rättvisan gentemot dem som inte får sina röster hörda? Visserligen kan ju belysta problem hjälpa andra i samma situation, men där kommer ju även en aspekt in om vem som avgör vad som är tillräckligt viktigt eller stort för att det ska dras igång ett kampanjarbete för. Vem eller vad hamnar utanför?

Gällande objektiviteten så är det nog att vandra runt i ett utopiskt lyckorus om man ska tro att den kan gälla för en hel yrkeskår, det finns ju alltid någon som ska göra en bedömning eller genom sina personliga erfarenheter sätter sin prägel på en artikels utformning.

Kampanjaktiviteterna omkring Dawit Isaak är givetvis bra, att något görs för någon är självklart bättre än att ingenting görs alls. Att en journalist blir fängslad engagerar givetvis andra journalister och därav antagligen kampanjen.  Tyvärr tror jag dock att kampanjen hade fått större genomslag hos både politiker och allmänhet om han hette David Isaksson och var blond, men det är egentligen en helt annan diskussion.

En kampanj som drevs, som inte tas upp i uppgiftsinstruktionerna, är den som genomfördes av Amnesty i samarbete med Aftonbladet under två veckor i samband med sommar-OS i Peking 2008. Kampanjen gick ut på att klarlägga bekymren kring censur och kränkandet av mänskliga rättigheter i Kina. Återigen, ett bra initiativ på kampanj. Men samtidigt, vad händer med de problemområden eller livsöden som inte intresserar journalister eller har en stor organisation i ryggen?

Men som sagt, det är bättre att något görs för någon än att det inte görs någonting alls.  

Blogg C

Lasermannen – en berättelse om Sverige är skriven av journalisten och författaren Gellert Tamas och handlar om John Ausonius, även känd under namnet Lasermannen. Ausonius härjade omkring 1991-1992 och hann med att skjuta elva personer, varav en dog. Alla offren hade invandrarbakgrund. Ausonius använde sig av ett lasersikte vid attentaten, därav smeknamnet.

Gellert Tamas har genom en mängd intervjuer, bland annat med Ausonius själv, poliser, offer och andra som på något sätt varit inblandade och påverkade av dåden skrivit boken. Tamas blandar ren fakta tillsammans med uppgifter som yttrar sig mer i en skönlitterär form, och just det sättet gör att boken blir mycket intressant och att spänningsfaktorn höjs radikalt. Boken ger en mörk beskrivning över hur Sverige såg ut i början på 90-talet, med rasism och i främlingsfientliga Ny demokrati i riksdagen. Och så kom Ausonius attentat som en sur grädde på moset.

Jag tycker att Lasermannen (boken) är oerhört bra och bokens disposition gör att intressenivån helt klart ökar, det hade inte alls blivit samma sak med bara fakta om vad som hände då och där och när. De skönlitterärsliknande inslagen gör att boken får ett helt annat liv, och läslusten förstärks.

När det kommer till new journalism så anser jag att kraven för etik och sanning ska vara på likvärdig nivå som när det gäller gammalt hederligt journalistarbete.  Att sitta och ljuga är onödigt eftersom den där sanningen oftast kommer krypandes ändå. Däremot ser jag inga konstigheter i att krydda lite extra, det är nästan tvunget. Självklart kan inte alla minnesbilder, känslor, tankar etc. återges exakt som det var vid det precisa tillfället och därför är det antagligen en nödvändighet. Det kan man ju dock ha i åtanke vid läsningen.

Fördelen med den här typen av journalistik är att det kan skapa intresse för ämnen som i andra fall kanske inte skulle ha så attraktivt läsvärde. Nackdelen är väl då när journalistförfattaren har svårt att hålla isär fakta och fiktion.

Nåväl, betyget på Lasermannen blir en stark fyra av fem möjliga. 

Blogg B

I Sveriges Radios program Medierna som sändes 2009-01-31 framgår tydligt problematiken om publiceringen av diverse uppgifter kring kriminalfall och andra känsliga ämnen. Programmet belyser mediernas publiceringar i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö 2008. Medierna valde att offentliggöra olika uppgifter angående de misstänkta gärningsmännens bakgrund. Sydsvenska Dagbladet valde att gå på en ganska restriktiv linje om vilken information de förde vidare, medans Aftonbladet i vanlig ordning skenade iväg som en herrlös buffelhjord gällande de misstänka gärningsmännens religiösa bakgrund.

Hade jag varit ansvarig utgivare för en tidning som skulle skriva om fallet hade jag förmodligen haft en stadig huvudvärk om vad som skulle publiceras och inte. Det är en svår gränsdragning att göra för vad som är relevant för historien och inte, samtidigt som det gäller att locka läsarens intresse. Enligt Pressens Opinionsnämnd bör man vara försiktig med att framhäva till exempel religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget. Det är som sagt en svår avvägning, samtidigt som sex i kombination med religion säljer, se bara på händelserna i Knutby där medierna vältrade sig i pikanta detaljer.

Jag tycker att man bör vara ganska försiktig i vad man publicerar, och hur man framställer det. Medierna ska ha en informerande funktion. Inte en dömande, för det finns det andra instanser i samhället som sköter Det behöver inte ens gå så långt att det skriks ut namn och bild för att människor i den utpekades närhet för att de ska lägga ihop ett och ett och dra en förhastad slutsats och döma på förhand. Ett exempel som kan dras till det är den så kallade 35-åringen som greps i samband med en fotbollsmatch 2003 misstänkt för mordet på utrikesminister Anna Lindh. Det hela väckte stor uppmärksamhet och människor i mannens uttalade sig om hans personlighet och läggning, vilket gjorde att 35-åringen kände sig anklagad i en större krets och han framställdes som en dömd gärningsman. Det visade sig sen att han var oskyldig men obehaget mannen känt ledde till att han stämde kvällstidningarna Aftonbladet, Expressen, GT och Kvällsposten på en miljon kronor i skadestånd för grovt förtal. Det är bara ett exempel på hur det snett det kan gå när medierna tänjer på de pressetiska gränserna. 

Blogg A

Vecka 38 år 2009 kommer väl knappast att gå till historien som den mest spännande i nyhetsväg. Men ändå. I dagens nätupplaga av Expressen går i alla fall att läsa om att Mona Sahlin rest till Mallis för att riva loss på Micael Bindefelds 50-årsskiva. Rubriken lyder ”Mona Sahlin tog privatjet till lyxfesten”, vilket i alla fall fick mig att fundera på om resan finansieras med skattepengar eller inte. I den följande artikeln poängterar dock Sahlins pressekreterare Anna Hellsén att partiledaren betalt resan med egna pengar.  I artikeln kritiseras Sahlin internt för den opassande tidpunkten för resan med tanke på det kommande kyrkovalet på söndag, och även för det olämpliga med utsvävningar i kristider.

Anledningen till att det här har blivit en nyhet beror på att det handlar om en känd politiker som just i det här fallet rör sig med andra kändisar. Och kändisar resulterar i uppmärksamhet oavsett vad det egentligen handlar om. Nu är det möjligt att jag gjorde en helt fel koppling när jag läste rubriken, men det kanske spelar in till viss del att Sahlin tidigare har haft svårigheter att skilja på statens pengar och sina egna, vilket leder till intresse hos läsaren. Också närheten i tid till kyrkovalet, vilket förvisso kanske är mindre intressant, och det faktum att riksdagsvalet hålls om ett år bidrar till nyhetsvärdet. Att Mona Sahlin tillbringar en helg med lyx och flärd gör förmodligen även det att nyhetsvärdet stiger – partiledaren som ska stå på arbetarnas och de lågavlönades sida grasserar istället med kändisar och dricker bubbel.

Under gårdagen publicerade Expressen också en artikel om att Fadde Darwich och Susanne Brännemo ska starta ett hälsocenter i Rättvik tillsammans. Fadde, mest känd för att ha varit dörrvakt i Stockholms uteliv och tillsammans med Linda Rosing, och den här Susanne som tydligen varit med i en dokusåpa jobbar inte bara ihop, utan delar även säng om natten. På hälsohemmet ska de erbjuda tjänster som får gästerna att gå ner i vikt.

Jag har funderat länge på vart nyhetsvärdet ligger för den här skitartikeln. Och har väl bara kommit fram till att det återigen handlar om kändisskap, nu kan det väl visserligen vara en diskussionsfråga angående nivån på kändisskapet för dessa två. Samtidigt som det är på tapeten det här med övervikt och hälsa, vilket kan göra att läsare som befinner sig i en tjock situation kan känna identifikation. Eller så var det bara en händelsefattig dag på redaktion och det behövdes något att fylla tomrummet med.

DN:s nätupplaga publicerade igår en artikel om Dan Browns bok Den förlorade symbolen där det framgår att den nått säljrekord i bland annat USA. Och det kan ju vara intressant att veta kanske. Fast man kan ju fundera på om artikeln inte bara finns för att skapa en viss hausse inför att boken släpps i Sverige senare i höst. På Bonniers förlag ...

 

One two
One two
Check!
CHECK