Lasermannen – en berättelse om Sverige är skriven av journalisten och författaren Gellert Tamas och handlar om John Ausonius, även känd under namnet Lasermannen. Ausonius härjade omkring 1991-1992 och hann med att skjuta elva personer, varav en dog. Alla offren hade invandrarbakgrund. Ausonius använde sig av ett lasersikte vid attentaten, därav smeknamnet.
Gellert Tamas har genom en mängd intervjuer, bland annat med Ausonius själv, poliser, offer och andra som på något sätt varit inblandade och påverkade av dåden skrivit boken. Tamas blandar ren fakta tillsammans med uppgifter som yttrar sig mer i en skönlitterär form, och just det sättet gör att boken blir mycket intressant och att spänningsfaktorn höjs radikalt. Boken ger en mörk beskrivning över hur Sverige såg ut i början på 90-talet, med rasism och i främlingsfientliga Ny demokrati i riksdagen. Och så kom Ausonius attentat som en sur grädde på moset.
Jag tycker att Lasermannen (boken) är oerhört bra och bokens disposition gör att intressenivån helt klart ökar, det hade inte alls blivit samma sak med bara fakta om vad som hände då och där och när. De skönlitterärsliknande inslagen gör att boken får ett helt annat liv, och läslusten förstärks.
När det kommer till new journalism så anser jag att kraven för etik och sanning ska vara på likvärdig nivå som när det gäller gammalt hederligt journalistarbete. Att sitta och ljuga är onödigt eftersom den där sanningen oftast kommer krypandes ändå. Däremot ser jag inga konstigheter i att krydda lite extra, det är nästan tvunget. Självklart kan inte alla minnesbilder, känslor, tankar etc. återges exakt som det var vid det precisa tillfället och därför är det antagligen en nödvändighet. Det kan man ju dock ha i åtanke vid läsningen.
Fördelen med den här typen av journalistik är att det kan skapa intresse för ämnen som i andra fall kanske inte skulle ha så attraktivt läsvärde. Nackdelen är väl då när journalistförfattaren har svårt att hålla isär fakta och fiktion.
Nåväl, betyget på Lasermannen blir en stark fyra av fem möjliga.
Hej Fredrik!
SvaraRaderaVerkar vara en bra bok du läst! Jag håller med dig i dina resonemang angående new journalism. Krydda lite extra men inte ljuga. Jag tycker också att bokförlagen har en viss skyldighet vad det gäller vilken typ av bok de ska ge ut. Att se över vilken kategori de ska ge ut boken under, tex dokumentär, fiction och sann historia. Men detta kanske de lärt sig efter Gömdadebatten.
Tycker också att man kraven på etik och sanning ska ligga på samma nivå som gammalt hederligt journalistarbete. Jag ställer mig dock lite skeptisk till ”Däremot ser jag inga konstigheter i att krydda lite extra, det är nästan tvunget”. Hur går detta ihop med etik och sanning!? Och var går gränsen för vad som är lite kryddning och när denna kryddning övergår till osanning!?
SvaraRaderaHej Fredrik!
SvaraRaderaBra och lättläst inlägg du har skrivit. Verkar också vare en läsvärd bok som du har läst med tanke på sättet du beskriver den. Håller med dig om att man ska ha samma krav på sanning i en bok som i vanligt journalistikarbete. Och visst kan man krydda - så länge det inte tänjer på sanningen för mycket.
/Joakim
Hallå Fredrik,
SvaraRaderamed en sådan här bok har författaren möjlighet att skapa en riktigt spänning.
Det verkar som om du stött på delar som är "lite extra kryddade" vilket ju känns tvunget för att bygga upp en bra story.
Du skriver "Självklart kan inte alla minnesbilder, känslor, tankar etc. återges exakt som det var vid det precisa tillfället och därför är det antagligen en nödvändighet. Det kan man ju dock ha i åtanke vid läsningen."
Att hela tiden kritisera det man läser i en bok, kan för mig verka tröttsamt och frågan är ju då hur man skall lyckas hålla isär fakta från fiktion.
Ha det gott
Sanna
Intressant resonemang, jag håller med dig om att kraven för etik och sanning ska vara samma för new journalism och som du skriver "gammal hederlig journalistik". Det känns som man kan diskutera detta ämne i oändligheter och aldrig riktigt komma någonstans eller få några riktiga svar. Jag tycker att samma frågor som Malin ställer i sin kommentar kan man allt som oftast ställa även till "gammal hederlig journalistik". Kan bli lite tröttsamt att som läsare nu för tiden behöva ställa sig frågan vad som är sanning och ren fakta och vad som är "extra krydda", för att sälja och skapa sanning, oavsett om det i bokform eller tidningsform.
SvaraRadera