Blogg D

Det här med kampanjjournalistik är ett jämrans gissel. Visst är det bra om vissa människor kan hjälpas om det drivs strider av journalister inom massmedierna för deras sak. Men som nämns i uppgiftsinstruktionerna, hur stor är rättvisan gentemot dem som inte får sina röster hörda? Visserligen kan ju belysta problem hjälpa andra i samma situation, men där kommer ju även en aspekt in om vem som avgör vad som är tillräckligt viktigt eller stort för att det ska dras igång ett kampanjarbete för. Vem eller vad hamnar utanför?

Gällande objektiviteten så är det nog att vandra runt i ett utopiskt lyckorus om man ska tro att den kan gälla för en hel yrkeskår, det finns ju alltid någon som ska göra en bedömning eller genom sina personliga erfarenheter sätter sin prägel på en artikels utformning.

Kampanjaktiviteterna omkring Dawit Isaak är givetvis bra, att något görs för någon är självklart bättre än att ingenting görs alls. Att en journalist blir fängslad engagerar givetvis andra journalister och därav antagligen kampanjen.  Tyvärr tror jag dock att kampanjen hade fått större genomslag hos både politiker och allmänhet om han hette David Isaksson och var blond, men det är egentligen en helt annan diskussion.

En kampanj som drevs, som inte tas upp i uppgiftsinstruktionerna, är den som genomfördes av Amnesty i samarbete med Aftonbladet under två veckor i samband med sommar-OS i Peking 2008. Kampanjen gick ut på att klarlägga bekymren kring censur och kränkandet av mänskliga rättigheter i Kina. Återigen, ett bra initiativ på kampanj. Men samtidigt, vad händer med de problemområden eller livsöden som inte intresserar journalister eller har en stor organisation i ryggen?

Men som sagt, det är bättre att något görs för någon än att det inte görs någonting alls.